Ingolf Kaiser föddes 1936 i Greifswald i norra Tyskland. Hans far stupade i ett tidigt skede av andra världskriget. I slutet av kriget flydde modern med Kaiser och hans tre systrar västerut till Lübeck. Tack vare moderns koppling till Sverige fick familjen följa med Folke Bernadottes Vita bussar till Sverige, där morföräldrarna Herdis Odderskov, fotograf, och Hugo Duphorn, landskapsmålare, på sent 1800-tal bosatt sig. Familjen kom så småningom till Uppsala, där Kaiser, parallellt med återkommande vistelser i Berlin och Paris, bott och varit verksam under en stor del av sitt liv. 

Att han inte kunde bli någonting annat än konstnär visste Kaiser redan som barn. Sin formella konstnärliga skolning började han som 16-åring vid Konstfack i Stockholm. Därefter följde studier vid Otte Sköld-Pernbys målarskola i Stockholm. År 1958 antogs han till Konstakademien i såväl Berlin som München.

På Otte Sköld-Pernbys målarskola lärde Kaiser känna den polsk-judiske konstnären Symcho Moszkowicz (1915–1966). Moskowicz blev något av en andlig fader för Kaiser och kom att få en avgörande betydelse för hans konstnärliga utveckling.

Kaiser utbildade sig till målare, men en skaparkris ledde honom till det tredimensionella arbetet. De första skulpturerna tillkom under en vistelse i Paris på 60-talet, kort efter Moszkowicz död i samma stad. Ingolf började skulptera i tyg och gick så småningom över till att främst arbeta i trä. Som skulptör hittade Kaiser det uttryckssätt som ligger honom närmast.

Minnen från kriget och flykten från hemlandet spelar en central roll i Kaisers verk. Han omformar människors lidanden genom krig, död, flykt och ensamhet till konst. Kaiser skapar någonting helt ur det trasiga, ur tomheten, döden, sorgen, mörkret och saknaden. Han skapar konst inifrån och ut, avskalat, rent och rått utan tanke på att behaga. Inte heller vill han provocera, men hans konst berör. Han avbildar inte, han materialiserar minnesbilder, drömbilder och ord. Även om Kaisers teman är allvarstyngda, får han betraktarens ögon att vila i det harmoniska, estetiskt rena och enkla. Spelet mellan ljus och mörker, vitt och svart, liv och död är centralt i Kaisers verk. 

Trots allvaret och tyngden i Kaisers berättande, finns där också värme och ljus i mörkret. Med Nedfallen klocka har Kaiser skapat en sinnebild för ett kollektivt trauma. En svartmålad klocka i trä ligger klanglös och påminner om krigets fasor och meningslöshet. Kyrkklockan har tystnat, men bortom tystnaden hörs klockor åter ringa. Vagn för flyende har inte stannat, hur tungt den än vilar på sin grund. De enorma hjulen kan rulla och de rör sig bort från mörkret och döden, mot ljuset, mot ett nytt, om än trasigt, liv.

Ingolf Kaiser was born in 1936 in Greifswald, northern Germany. His father was killed early in the Second World War. Toward the end of the war, his mother fled westward with Kaiser and his three sisters to Lübeck. Thanks to her connection to Sweden, the family was able to join Folke Bernadotte’s White Buses to safety in Sweden, where Kaiser’s maternal grandparents, Herdis Odderskov, a photographer, and Hugo Duphorn, a landscape painter, had settled in the late 1800s. Eventually, the family made their way to Uppsala, where Kaiser, alongside recurring stays in Berlin and Paris, would live and work for much of his life.

Kaiser knew from childhood that he could become nothing other than an artist. At the age of sixteen, he began his formal art education at Konstfack in Stockholm. He went on to study at the Otte Sköld-Pernby School of Painting, also in Stockholm. In 1958, he was accepted to the Academy of Fine Arts in both Berlin and Munich.

It was at the Otte Sköld-Pernby school that Ingolf met the Polish-Jewish artist Symcho Moszkowicz (1915–1966). Moszkowicz became something of a spiritual father to Kaiser and played a decisive role in his artistic development.

Though trained as a painter, a creative crisis led Kaiser to explore three-dimensional work. His first sculptures were created during a stay in Paris in the 1960s, shortly after Moszkowicz’s death in that very city. Ingolf began sculpting with fabric and eventually turned to wood, which became his primary medium. As a sculptor, Kaiser found the form of expression that felt most true to him.

Memories of war and the flight from his homeland play a central role in Kaiser’s work. Through his art, he transforms human suffering—through war, death, flight, and loneliness—into something else. Out of the broken, out of emptiness, death, grief, darkness, and longing, Kaiser creates something wholly new. His art emerges from the inside out—stripped down, pure, raw—with no intent to please. Nor does he aim to provoke, yet his work resonates deeply. He does not depict; he materializes memories, dreams, and words. Even though the themes Kaiser explores are heavy with seriousness, he allows the viewer’s gaze to rest in a space of harmony, aesthetic clarity, and simplicity. The interplay of light and shadow, black and white, life and death, is central to his work.

Despite the gravity of his narrative, there is warmth, and light within the dark. With ”Nedfallen klocka” (Fallen Bell), Kaiser has created an image of collective trauma: a wooden church bell, painted black and laid to rest, silent, echoing the horrors and futility of war. The bell no longer rings, yet beyond the silence, one can hear bells ringing once more. ”Vagn för flyende” (Wagon for the Fleeing) has not come to a halt, no matter how heavily it rests on the ground. Its great wheels can turn, and they do. They roll onward, away from darkness and death, toward the light, toward a new—if fractured—life.